#Metoo visar behovet av en feminism med mera gnista

När jag satt  i Europaparlamentet var jag under lång tid yngsta kvinnliga ledamoten. De flesta Europaparlamentariker är runt 60 år och män. När jag i olika forum tog upp bristen på jämställdhet var det alltid djupt impopulärt. De män som var ansvariga ansåg alltid att brist på jämställdhet var ett problem som andra hade, inte vi och framför allt inte de själva. De var minsann så jämställda…

I början var jag ovan, för jag var van att tala om bristen på jämställdhet även i Socialdemokraterna i Sverige. Och det hade aldrig varit problem för oss – kvinnor och män – att erkänna att det fanns problem också inom vårt parti. Det var då jag förstod att det är först när man kommit en bra bit på vägen mot jämställdhet som man vågar erkänna och se de egna problemen.

Jag är därför helt övertygad om att det är för att Sverige är ett av världens mest jämställda länder som #metoo har blivit så stort just här.

Kvinnors berättelser under #metoo hänger ihop med bristen på jämställdhet. Att sexuella trakasserier är så vanliga hänger ihop med att kvinnor sexualiseras och underordnas i hela vårt samhälle. Också i ett av världens mest jämställda länder.

För trots att vi är ett av världens mest jämställda länder finns det mycket kvar att göra. Tänk om all den kompetens och kraft som nu hålls tillbaka fick utlopp i vårt samhälle. Tänk vad vi skulle kunna uträtta!

Om detta skrev jag nyligen i Dagens Arena.

#Metoo visar behovet av en feminism med mera gnista

#MeToo har öppnat dörren till en värld som många män inte verkar ha trott fanns. Samtidigt har nog alla kvinnor jag känner själva upplevt någon form av sexism eller trakasserier.

Det jag kan fundera på är var denna insikt kommer att ta vägen, om det som nu händer kan förändra samhället även när medias strålkastare slocknat. Jag hoppas det. Det är sorgligt att tänka på hur stor kraft som gått om intet när kvinnor förminskats och förhindrats att ta plats på grund av sexuella trakasserier, men också av andra förlegade strukturer.

Sexism uppstår inte i ett vakuum, den påverkas av hur vi ser på könsroller, familjen och arbetslivet.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, vi har en uttalat feministisk regering och att pojkar och flickor ska ges samma möjligheter är ett viktigt mål redan i förskolan.

Samtidigt talar statistiken sitt tydliga språk. Beroende på kön har vi helt olika förutsättningar i vardagen och inte minst i arbetslivet. Fram till första barnet tjänar män och kvinnor ungefär lika mycket och blir chefer i samma utsträckning.

Vi skulle behöva ta upp gnistan från 1990-talet igen och på allvar diskutera strukturerna bakom löneskillnader, ojämlik hälsa och sexism.

Men sen ökar skillnaderna snabbt. Kvinnor tappar i inkomst, de blir inte befordrade och blir oftare sjukskrivna. Femton år efter första barnet har inkomstskillnaden ökat med i genomsnitt 32 procent. En stor del av LO:S kvinnliga medlemmar lämnar arbetslivet som fattigpensionärer.

Skevheten beror på att kvinnor ofta är hemma längre med barnen och oftare vabbar. Detta går att påverka politiskt. Enligt statliga IFAU som forskar om arbetsmarknaden ökar mammans framtida årsinkomst med sju procent för varje månad som pappan är föräldraledig.

En ojämställd man är en förlustaffär.

Men att förändra dessa strukturer mer djupgående har visat sig vara väldigt svårt. Faktum är att löneskillnaden mellan kvinnor och män varit ungefär densamma de senaste 30 åren.

Samtidigt inser de flesta att situationen är helt orimlig, vårt samhälles kvinnosyn blir ett glastak och ett stort slöseri med mänskliga resurser.

Många studier pekar på att bättre jämställdhet i exempelvis styrelser ökar lönsamheten i näringslivet, ett ojämställt arbetsliv kostar i konkurrenskraft.

Enligt ekonomen Åsa Löfström på Umeå universitet skulle Sveriges BNP öka med 21 procent om vår arbetsmarknad blev helt jämställd. Då handlar framför allt om deltagandet på arbetsmarknaden, arbetstid och lön.

Men #Metoo har fått mig att fundera på hur mycket enbart sexuella trakasserier och det latenta hotet om sexuella övergrepp står i vägen för att kvinnor ska kunna göra sitt bästa på jobbet.

Men samtidigt som feminismen blivit okontroversiell i arbetarrörelsen har den blivit något urvattnad.

Den svenska modellen bygger på att både män och kvinnor arbetar och då behöver arbetslivet fortsätta att förändras så att detta blir möjligt för alla. Fackföreningar och arbetsgivare har ett gemensamt ansvar. Men politiken kan inte ställa sig vid sidan av. Vårt samhälle har inte råd med en ordning som gör att bara halva befolkningens kompetens och förmåga används fullt ut.

Jag tror att inte minst vi Socialdemokrater måste ta oss an dessa frågor med förnyad energi om vi vill att något ska förändras. #MeToo har visat vilken kraft som faktiskt finns i systerskapet.

Det är nu 16 år sedan den socialdemokratiska kongressen bestämde att partiet ska kalla sig feminister. Beslutet föregicks av en stor debatt men sedan dess har mycket vatten runnit under broarna.

Idag genomsyrar jämställdhetsarbetet politiken på i stort sätt alla områden. Men samtidigt som feminismen i princip blivit okontroversiell i arbetarrörelsen har den blivit något urvattnad. Vi behöver en feminism med mera gnista!

Vi skulle behöva ta upp gnistan från 1990-talet igen och på allvar diskutera de strukturer som ligger bakom löneskillnader, ojämlik hälsa och sexism. Inför valet nästa år kan ökad jämställdhet bli en av de viktigaste valfrågorna.

Det vore väldigt välkommet.

För som #MeToo visar har Sverige betydligt längre kvar än vi kanske trodde.

Åsa Westlund är fd. EU-parlamentariker och nuvarande riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Stockholms län.