Första maj i Gislaved

IMG_5972 IMG_5971

I år hade jag äran att förstamajtala i Gislaved. Det kom riktigt mycket folk och solen sken. Det var fint arrangerat inklusive musikkår och hoppborg. Förutsättningarna var alltså de bästa. Tack!

Det var mitt andra förstamajtal i Gislaved. Första gången jag förstamajtalade där var 2001, 16 år sedan alltså. Då öste regnet ner. Det var mitt första förstamajtal någonsin. Sedan dess har jag haft tillfälle att öva några gånger, men lite nervös är man ändå alltid. Så även igår. Men jag tror att det gick bra. 🙂

Här nedan kan du läsa talet:

Kära vänner, mötesdeltagare,

Det är stort att vara tillbaka här i Gislaved och få fira första maj tillsammans med er. I en värld som snurrar allt fortare och blir allt märkligare är det viktigt att veta var man kommer ifrån. Och det alltid skönt att komma hem.

Jag vill också framföra en hälsning från den socialdemokratiska partistyrelsen.

Tack för inbjudan.

Partivänner, mötesdeltagare,

”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid. Det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss.”

Så skrev Charles Dickens i boken ‘Två städer’ från 1859. På engelska heter den ”A tale of two cities”, en berättelse om två städer.

Det handlar om London och Paris och Dickens berättar sprakande och färgstarkt om åren kring franska revolutionen och om hur livet förändrades. Hur tidens stora kugghjul grep in i vardagen och det historiska och stora förändrade det nära och lilla. På gott och ont.

Jag tror att vi på många sätt lever i en sådan tid igen. Med Trump och Putin, Brexit och kriget i Syrien. Men också med ny teknik och minskad fattigdom i världen – och en världsekonomi på tröskeln till en efterlängtad högkonjunktur.

”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta”.

Strax före klockan 15.00 på fredagen den 7 april satt jag på tåget på väg till möte med socialdemokratiska partistyrelsen inför kongressen i Göteborg. Ett par timmar tidigare hade jag handlat en kavaj på Åhlens på Drottninggatan i Stockholm. Jag småpratade med expediten. Hon såg fram emot helgen, hon skulle resa någonstans direkt efter jobbet.

När larmet om lastbilen kom gjorde jag som alla andra. Jag ringde min familj.

Min man jobbar precis som jag nära Drottninggatan. Men just idag var han redan på väg med våra tre barn till Anderstorp och morfar och mormor som lovat vara barnvakt under partikongressen.

De flesta av oss gjorde samma sak. De ringde nära och kära. Men alla fick tyvärr inte samma lugnande besked. Fem människor miste livet. Många skadades. Ännu fler upplevde saker som kommer plåga dem under mycket lång tid framöver.

Det som hände på Drottninggatan var ofattbart och ändå förväntat. Inte att det skulle ske just där eller då. Men efter alla attacker som varit i våra europeiska grannländer har vi nog alla tänkt tanken att något liknande skulle kunna hända också hos oss.

På min näthinna har jag fortfarande kvar bilden av poliserna som mitt i kaoset, när alla börjar rusa från Åhlens, istället springer rakt mot faran. Och av sjukvårdspersonalen som, innan man ens visste om det skulle bli fler attacker, snabbt tog sig dit och började vårda skadade på plats.

Sen alla de frivilliga som öppnade sina hem, skjutsade, erbjöd mat, tröstade och hjälpte de tusentals som blev strandade när tunnelbana och bussar släktes ner, när hela den jättelika staden stannade upp i jakten på förövarna.

Det är i det lilla vi ser det stora. Det är dessa människor som var Stockholm den sjunde april. Det är detta som är Sverige.

Att just Drottninggatan attackerades är symboliskt för de värderingar terroristerna avskyr. Det är den pulserande stadens hjärta, här möts människor från hela världen, från alla religioner och grupper. Det är ingen slump att två av fem dödsoffer kom från andra länder än Sverige.

Det berättar något viktigt om vilka vi är.

Och det är just mångfalden och friheten terroristerna tycker så illa om. De livnär sig på föreställningen att människor inte kan leva tillsammans om de är olika. De tror att de själva står för det rena och sanna vilket ger dem rätt att behandla människor som betydelselösa och till och med döda dem. Det är ett förakt för svaghet vi Européer känner väl från historiens skräphög.

Vårt Sverige kommer inte backa en millimeter i försvaret av våra värderingar.

Vi ska bekämpa terrorismen. Med hela det demokratiska Sveriges styrka, med domstolar, polis, militär och underrättelsetjänst. Vi ska förebygga radikalisering och fånga upp unga i tid.

Och när det behövs, som vid terrordådet mot skolan i Trollhättan för två år sedan och på Drottninggatan den 7 april så behöver vi människor som är beredda att med vapen i hand springa mot faran.

Men vi ska akta oss för att börja hata. Vi ska inte bli som dem. Vi ska försvara vårt öppna samhälle och vår livsstil genom att fortsätta leva som vi vill.

Partivänner, mötesdeltagare

Jämfört med det som hänt så känns mycket annat kanske futtigt. Men det demokratiska samtalet måste fortsätta, politiken, vårt samhälle måste gå vidare.

På partikongressen kändes det väldigt viktigt att trots omständigheterna ändå låta demokratin ha sin gång. Och det blev, trots allt, en mycket bra kongress.

Partivänner, Mötesdeltagare,

När vi tog över regeringsmakten 2014 hade Fredrik Reinfeldt sänkt skatterna med 140 miljarder och lämnat stora underskott i statens finanser – drygt 60 miljarder stort var underskottet och arbetslösheten var mycket hög, särskilt bland unga.

Det är en dålig vana borgerliga regeringar alltid verkar ha. De lämnar efter sig stora budgetunderskott och hög arbetslöshet. Och sen skyller de – då som nu – på att de hade ”otur” med konjunkturen.

”Då är det väl bättre att rösta på dem som har tur” sa Kjell Olof Feldt en gång ironiskt.

Efter snart tre år har finansminister Magdalena Andersson sparat i ladorna och återfått balans i statens finanser. Samtidigt har vi investerat i vårt gemensamma samhällsbygge; 30 miljarder har tillförts skolan, sjukvården och polisen.

Rekordstora investeringar har gjorts inom klimat- och miljöområdet.

Bostadsbyggandet är rekordhögt. Sysselsättningen i Sverige är högst i EU och nästan 200 000 fler har ett jobb att gå till sedan vi tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 13 år.

Även i välfärden har vi börjat se effekter, som att fler är behöriga till gymnasiet, personaltätheten har ökat och att vi, peppar peppar, har vänt trenden och svensk skola börjat klättra i internationella jämförelser.

Allt detta samtidigt som Sverige har tagit ett stort ansvar för att ta emot flyktingar och nu gör ett viktigt arbete för att nyanlända snabbare ska komma in i svenskundervisning, utbildning och jobb.

Det går bra för Sverige. Men det går inte bra för alla i Sverige. Ojämlikheten är fortfarande stor. Att öka jämlikheten, att se till att ingen hamnar efter det var också partikongressens tydligaste uppdrag till oss förtroendevalda.

Nu är det jobbens, välfärdens och reformernas tur.

För mig är det själva grunden för socialdemokratin. Om vi ska formulera vår ideologi i ett ord är det nog – ”alla”.

Allas lika värde betyder också att ingen ska halka efter, att alla får vara med och ta ansvar men även att alla ska få sin del av de goda åren. Då är det orimligt att miljardärerna blir fler samtidigt som barn med särskilda behov inte får den hjälp de har rätt till. Det är orimligt att pensionärer med låga inkomster får betala högre skatt än folk som fortfarande yrkesarbetar. Det är orimligt att sjukvården ständigt tycks vara i kris – samtidigt som privata sjukvårdsförsäkringar har sluppit skatt.

Partivänner, mötesdeltagare

För två veckor sedan la regeringen fram sin vårbudget till riksdagen.

Vi lägger där 700 miljoner på polisen och 500 miljoner på förvaret för att förbättra tryggheten och säkerheten i Sverige. Det är ett nödvändigt tillskott.

Men säkerhet handlar även om fler frågor. Forskarna är idag överens om att klimatkrisen förmodligen är det enskilt största hotet mot mänskligheten. Vi lägger i vårbudgeten 500 miljoner ytterligare till en redan rekordstor budget för klimat och miljö – för att förbättra det lokala klimatarbetet i kommuner och företag runt om i landet. Det kan handla om att installera laddstationer för elfordon, konvertera från olja till fjärrvärme eller utöka produktion av biogas. Vi vet att många bäckar små i klimatarbetet tillsammans gör stor skillnad.

I vårbudgeten lägger vi också ytterligare en halv miljard på att förbättra förlossningsvården och vi inför en så kallad ”jämlikhetspeng” på en halv miljard till utsatta skolor.

En satsning som ligger mig varmt om hjärtat är riktade pengar till barn och ungas psykiska hälsa och ökad bemanning i den sociala barn- och ungdomsvården. Det handlar om att se de barn i vårt samhälle som är som allra mest utsatta.

Och – vänner – I förra veckan rev riksdagen upp Lex Laval. Äntligen!

Lex Laval var en antifacklig lag från regering Reinfeldt som begränsade fackföreningars rätt till stridsåtgärder mot utländska bolag. Den infördes för att hindra facket från att kräva kollektivavtal.

Den historiska bakgrunden kan ni.

Det började 2004 i Vaxholm när ett lettiskt bolag, Laval, vägrade skriva kollektivavtal. Byggnads satte då företaget i blockad. Tre år senare kom EG-domstolen fram till att facket gått för långt. Den borgerliga regeringen tog då chansen att begränsa strejkrätten utöver vad EU krävde.

Det var mycket allvarligt, strejkrätten tillhör kärnan i den svenska modellen. Vi socialdemokrater lovade i valet att skrota Lex Laval och nu har vi levt upp till det.

Jag satt i Europaparlamentet mellan 2004 och 2014 och detta var en het debatt hela tiden. Jag är väldigt glad över att den svenska lagen är ändrad. Men fortfarande är det inte möjligt att kräva helt lika villkor för lika arbete mellan inhemsk och utstationerad arbetskraft. Det är fortfarande risk för lönedumpning. Vi socialdemokrater och LO måste därför fortsätta arbetet på europeisk nivå. Mot såväl den svenska som europeiska högern.

Vi socialdemokrater kommer aldrig acceptera social dumpning. Inte i Sverige, inte i Europa, inte någonstans.

Partivänner, mötesdeltagare

”Så länge ondskan klär sig i uniform och kängor och skriker ut sitt hat, är ondskan inte så farlig. Det är när ondskan klär sig i kostym och lägger sig till med lånad vokabulär, som den är riktigt farlig. Att bli insläppt och bli tagen i hand är ondskans högsta önskan, ty väl inne och accepterad, kan den sprida sig som en smittsam epidemi.”

Så skrev förintelseöverlevaren Emerich Roth i ett öppet brev till moderatledaren Anna Kinberg Batra efter att hon bjudit in Sverigedemokraterna till samtal.

Jag delar den oron.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra. De grundades ur nazistiska och fascistiska grupper och deras första riktige partiordförande hämtades direkt från Nordiska rikspartiet, ett öppet nazistparti.

När Göteborgs universitet nyligen presenterade årets SOM-undersökning hade de frågat svenska folket vad de var mest oroliga för. Olika miljöfrågor och terrorism låg i topp.

Men på femte plats över saker som oroar Sverige ligger ”ökad främlingsfientlighet”. Nästan varannan svensk oroar sig för det, vilket är fler än vad som oroar sig för ”ökat antal flyktingar” eller ”organiserad brottslighet”.

Det kan man inte riktigt tro när man följer debatten i media.

Men jag tror svenska folket är väldigt klokt. Ökad främlingsfientlighet hotar i förlängningen hela vår demokrati, hela vårt samhällsbygge.

Och Sverigedemokraterna är rasismens och intoleransens motor i svensk samhällsdebatt. Vi socialdemokrater kommer därför att ta stenhård strid, mot varje försök att ge Jimmie Åkessons parti någon som helst makt över Sverige.

Partivänner, mötesdeltagare,

I år möts vi under parollen ”Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas!”

Vad är då den svenska modellen? Jo, det är det som jag berört i mitt tal.

För det första – en arbetsmarknad som klarar den internationella konkurrensen tack vare självständiga parter och ordentlig a-kassa och rätt till vidareutbildning när man hamnar mellan jobb.

För det andra – en generell välfärd där alla barn har rätt till en bra skola, en sjukvård som ges efter behov och en välfärd som fångar upp oss om och när vi behöver lite extra stöd. Oavsett om vi föddes som barn till en miljardär eller som barn till en undersköterska.

För det tredje – att vi omfördelar resurser i samhället. Vi är alla med och bidrar, men de som har mycket bidrar lite mer än de som har mindre.

Den här modellen är numera något som inte bara socialdemokrater runt om i världen beundrar, utan också något som ekonomer förespråkar. De har sett det som vi sedan länge insett. Att jämlika samhällen är samhällen där tilliten och tryggheten är stor, där människor mår bättre och är lyckligare. Och där går också ekonomin bättre.

Numera kommer hotet mot den svenska modellen inte bara från den traditionella högern. Det kommer också från Sverigedemokraterna. Framför allt för att de vill slå sönder tilliten och gemenskapen genom att dela upp oss svenskar i vi och dem, ställa grupper mot varandra. Men också för att med en röst på Jimmie Åkesson följer sänkt skatt och urholkad välfärd, fortsatt vinstjakt i välfärden, och moderata utförsäljningar.

Detta partivänner måste vi göra tydligt i valet om lite drygt ett år.

Partivänner och mötesdeltagare,

”Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta” skrev Dickens.

Vi lever i en omvälvande tid. Men samtidigt är den svenska modellens styrka att den just klarar stora utmaningar. För att den gör att vi hållet ihop, hjälper och stöttar varandra i förändringens tid.

Låt oss ta fasta på det, låt oss se till att ingen lämnas utanför och låt oss fortsätta utveckla Sverige och den svenska modellen.

Tack för att ni lyssnade.