Hushållsnära politik

Hushållsnära tjänster är en fråga som diskuterats länge inom Socialdemokraterna. Till stor del har diskussionen handlat om tekniska frågor som om det ska finnas ett skatteavdrag, hur stort det ska vara och vad det i så fall ska omfatta.

Traditionellt har vi varit positiva till skatteavdrag om det omfattat tapetsering, ombyggnation och målning men negativa om det omfattar städning eller fönsterputsning. Detta har ibland klätts i argumentet att det skulle handla om en konjunkturåtgärd för byggsektorn och ibland i en ganska grumlig retorik om att byggtjänster är riktiga jobb medan städtjänster inte är det.

Min personliga uppfattning är att hushållsnära tjänster är en viktig del av samhällsekonomin oavsett om det handlar om tapetsering, städning eller trädgårdsarbete. Men det ska vara riktiga jobb med riktiga löner, villkor och kollektivavtal.

Att använda skattepengar till arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller för att stimulera vissa sektorer så att fler jobb skapas har alltid varit en del av en aktiv socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik. Vi har försvarat det med att arbete åt alla är den viktigaste uppgiften för socialdemokratin. Både därför att arbete ger frihet och öppnar dörrar men även för att fler i arbete är nödvändigt för att vi ska ha starka offentliga finanser och kunna utveckla välfärden. Vi vill också att det ska vara möjligt för alla att kombinera karriär med familj. Därav utbyggd barnomsorg och maxtaxa på förskolan.

Varför är då avdraget för hushållsnära tjänster så kontroversiellt?

Jag tror det handlar om två saker. Dels finns påståendet att det egentligen inte ger några nya jobb. Dels handlar det om fördelningspolitik, varför ska det finnas avdragsrätt för något som bara ett fåtal har möjlighet att utnyttja.

Att avdraget för hushållsnära tjänster ger fler jobb är det idag ganska få som tvivlar på. Almega gick nyligen ut med att 11 400 personer nu jobbar med hemservice. Det är en sektor som expanderat stort och Almega uppger att 23 000 köpare tillkommer varje månad.

Det fördelningspolitiska argumentet är dock starkt. Sverige behöver mindre, inte större klyftor. Själv är jag av uppfattningen att fler jobb är det bästa sättet att minska klyftorna. Jobb är fördelningspolitik. Därför gör avdraget för hushållsnära stor nytta. Det gör svarta jobb vita och låter personer som är arbetslösa få jobb. Dessutom ger det fler mammor och pappor möjlighet att jobba heltid. Men man får samtidigt inte blunda för de fördelningspolitiska problemen med avdraget som det är utformat idag. Därför välkomnar jag Mikael Dambergs utspel i gårdagens rapport att avdraget bör göras om. Han sa:

Jag tycker debatten för och emot hushållsnära tjänster har varit för enkel. Jag tror vi istället ska rikta in debatten på att förändra systemet med hushållsnära tjänster, och barnfamiljsanpassa det. Man skulle sänka taket i systemet så att man inte kan plocka ut så mycket som helst och istället rikta pengarna mot de barnfamiljer som har en väldigt pressad vardag.

I dagarna har även Miljöpartiet slagit fast att de vill ha avdraget för hushållsnära tjänster kvar. De motiverar det inte nu med miljöargument, men jag tycker att det finns starka miljöskäl för samhället att generellt sätt bidra till att rikta konsumtion till tjänster istället för varor. Men detta gäller förstås inte bara hushållsnära tjänster, även om det är en typ av tjänst som många familjer nog väger mot att konsumera ytterligare varor. I bloggosfären har Peter Andersson, Jonas Morian och Robert Noord också välkomnat Mikael Dambergs utspel medan exempelvis Bengt Sifverstrand och HBT-sossen argumenterar emot. Karin Bergh tycker att det är nedvärderande att kalla hushållsnära tjänster för pigavdrag.

Den rödgröna diskussionen lär fortsätta.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , ,