Ett Vaxholmsfall går genom Europa.

[Texten är baserad på en krönika jag hade i P1 tidigare i år som inte längre ligger på deras web. Jag publicerar den här eftersom just frågan om vaxholm håller på att bli en allt viktigare fråga i EU-valet 7 juni.]

Den 15 till 16 oktober 2008 var det toppmöte i EU. I slutsatserna från toppmötet nämns många saker. Viktiga diskussioner fördes om banker, energi, Irlands folkomröstning om Lissabonfördraget, asylpolitiken, Georgien, avgångsvederlag för bolagschefer, industrins konkurrenskraft, budgetpolitiken och instabila oljepriser. Bland annat.

Men mer intressant är kanske vad som inte diskuterades. Jag tänker på den debatt som började med att EG-domstolen i december 2007 slog fast att Svenska Byggnadsarbetareförbundet inte hade rätt att kräva att svenska löner och avtal ska gälla i Sverige vid bygget av en skola i Vaxholm.

Historien började när ett Lettiskt företag, Laval un Partneri, vann upphandlingen av ett skolbygge. I juni 2004 påbörjades arbetet. Man hade låga kostnader för att man, skulle det visa sig, tänkte ha väldigt låga löner. Enligt Byggnads blev de lettiska arbetarnas verkliga förtjänst cirka 30-35 kronor i timmen eller 4 000 – 6 000 kronor per månad. Laval vägrade teckna avtal med Byggnads som vidtog stridsåtgärder mot bolaget. Stridsåtgärder EG-domstolen inte accepterade.

Under 2008 kom flera liknande domar. Fördragets bestämmelser om fri rörlighet i artikel 43 och 49 användes som murbräcka mot bestämmelser som skyddar löntagarna. EG-domstolen tog ställning mot facket och för arbetsgivarna.

I Sverige brukar inte domstolar bedriva politik. Domstolen dömer efter lagen och tar sig inte några större friheter. Så fungerar inte EG-domstolen. Om lagstiftarna är otydliga fyller den gärna i själv och även när lagstiftaren är tydlig så kan domstolen underkänna det ifall den tycker det står i strid med fördragen.

De som arbetade fram det så kallade utstationeringsdirektivet trodde förmodligen att de beslutande om ett golv av rättigheter för arbetstagare som arbetade i andra länder. Det EG-domstolen sa är att detta golv är ett tak. Facket kan inte kräva bättre villkor än de som finns under detta tak. EG-domstolen har genomdrivit en nyliberal syn i strid med lagstiftarens avsikt.

EU måste ha en domstol. Med 27 medlemsstater och närmare en halv miljard invånare måste någon lösa konflikter och se till att det man kommer överens om också genomförs.

Men EG-domstolens värderingar måste kunna diskuteras. Vi är vana vid att en domstol är opolitisk, neutral och höjd över den politiska debatten. Våra domare tillsätts genom lång och trogen tjänst. I USA är domstolen istället en politisk aktör. Den avgör själv stora frågor som exempelvis abortfrågan. I USA tillsätts domarna i Högsta domstolen efter ingående offentliga hearings och mycket debatt.

I EU börjar en konstig blandning ta form. EG-domstolen dömer politiskt men ingen diskussion förs inför tillsättningar av domare. Domstolen är heller inte särskilt representativ för Europas medborgare. Den har fler domare som är födda på trettiotalet än som är kvinnor. Av de 27 domarna är 24 män. Med allt mer makt.

Jag tror vi kan göra två saker åt detta.

Det första är att släppa in lite ljus. Kalla till hearings i Europaparlamentet och bjuda in domstolens ledamöter, granska tillsättningarna av enskilda domare hårdare och sluta låtsas att domstolen är höjd över den politiska debatten.

Det andra är att vi som stiftar lagarna måste vara tydligare. När vi lämnar utrymme för tolkning fyller EG-domstolen ut med sina egna åsikter. I fråga om Laval och värnandet av svenska kollektivavtal handlar det om att vi måste skriva om utstationeringsdirektivet så att lika behandling av löntagare återställs i enlighet med det som var tanken.

För oss som tror på den svenska modellen gäller det att slå näven i bordet och stå upp för svenska intressen. En sådan chans fanns på toppmötet den 15-16 oktober förra året. Men den svenska regeringen valde att inte ta upp frågan om att påbörja en reformering av utstationeringsdirektivet. Den valde att inte ta upp frågan om behovet av ett socialt protokoll i EU. Den valde att inte ta upp frågan om löntagares rättigheter och samarbete för att förhindra lönedumpning. När grundläggande svenska värden ifrågasatts valde regeringen att vara tyst.

Fredrik Reinfeldt hade ett val. Han kunde ha ställt sig upp på toppmötet och sagt att det här går vi inte med på. Han kunde krävt att svenska löner och svenska avtal även i fortsättningen ska gälla i Sverige. Men istället övergav han Sveriges intressen.

Och kanske är det inte så konstigt. Den 14 oktober, dagen innan toppmötet skrev Carl Bildt på sin blogg:

 (…) i sedvanlig ordning förväntar jag mig ett visst socialdemokratiskt tjat om Vaxholms-målet. För dem förefaller fackets rättigheter vara viktigare än nästan allting annat – och det finns knappast något sammanhang där de inte vill att frågan skall tas upp.

Bildt gjorde klart att han hade viktigare saker för sig. Och så verkar det förbli.

Den 1 juli tar Sverige över ordförandeskapet i EU. Man har då stora möjligheter att ta ledningen i flera frågor. En av dessa är revideringen av EU:s lagstiftning för att ta bort den möjlighet till lönedumpning och diskriminering som EG-domstolen har öppnat upp för i Vaxholmsfallet.

Den så kallade Stråth-utredningen som skulle lösa frågorna har fått hård kritik av bland andra Byggnads:

Stråth föreslår inget mindre än att riksdagen uttryckligen ska begränsa strejkrätten, att arbetsmarknadens parter ska införa minimilöner eller lägstalönenivåer i branschvisa kollektivavtal, och att fackliga lönekrav måste begränsas till sådan på förhand bestämda minimilönenivåer och arbetsvillkor.
(…)
Skulle förslagen genomföras, innebär det att en helt ny princip inom den svenska och den europeiska arbetsrätten knäsätts: lägsta möjliga lön för lika arbete. Det strider mot själva den fackliga grundtanken om lika lön för lika eller likvärdigt arbete och är en övertolkning av sällan skådat slag av Laval-domen och av utstationeringsdirektivet.

De moderater jag debatterar mot försöker påskina att frågan är avgjord i och med att EG-domstolen fattat sitt beslut. Så är det inte alls. Frågan är i högsta grad levande. Både i Sverige och på Europanivå. Ett exempel är Jan anderssons rapport. 

Och vi måste agera. Som Wanja Lundy Wedin tidigt konstaterade så kan ett icke-agerande få stora konsekvenser:

Om inget görs kan effekterna på sikt bli stora för både löntagare och företagare och för vår svenska modell. Motsättningarna kan bli oerhört stora i nästa avtalsrörelse om dessa frågor ska lösas i strid mellan arbetsmarknadens parter. Det är inte i första hand jurister i Luxemburg som avgör hur vi utformar vår arbetsmarknad. Det bestämmer vi själva.

Man ska välja sina strider inför val och det är främst två strider vi nu behöver ta för att komma tillrätta med de negativa effekterna av Vaxholmsfallet:

1. Vi måste ändra utstationeringsdirekektivet
2. Vi måste lyfta in ett socialt protokoll till fördraget. Där behöver konflikträtten förstärkas, inte tvärtom.

Den 7 juni är det val till Europaparlamentet. Då hoppas jag att väljarna röstar fram en ny majoritet i Europaparlamentet. En majoritet som kräver ändring av utstationeringsdirektivet.

En majoritet som inte sitter lika tyst som Fredrik Reinfeldt när löntagarnas intressen hotas.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,