Idéer för fler jobb

Ingen kul mätning igår i Expressen. Vi går ner och moderaterna går upp. Drevet mot Mona går igång som vanligt. Henrik Brors talar om ”kalabalik” inom S och hänvisar till en liknande mätning från Skop.  Flera andra medier skriver om detta. Moderaterna är förstås glada. Vill man glädja sig åt något är det att moderaterna i Demoskop äter upp både KD och C som faller ur riksdagen.

Vill man göra en lite mer sofistikerad analys så vill exempelvis Stig-Björn Ljunggren förklara det med att moderaternas strategi att bli ett parti för det arbetande folket lyckats. Jag tror dock inte att det stämmer.

Som den idehistoriker Stickan är ser han till de stora linjerna. Moderaterna har länge försökt splittra väljarkåren mellan de som arbetar och de som inte gör det istället för att erkänna att det finns olika samhällsklasser. Att påstå att arbetarklassen egentligen inte finns och att en samhällsanalys byggd på klassbegreppet är fel har länge varit en del av borgerlig opinionsbildning. Jag tror dock inte att det är detta som slår igenom.

Snarare tror jag att moderaterna än så länge lyckats med tricket att framstå som ansvarsfulla genom att argumentera för att det är bättre att sitta still i båten än att investera på det sätt som bland annat vi socialdemokrater vill. (Att moderaterna i själva verket inte sitter helt still, utan prioriterat skattesänkningar istället för mer jobbskapande insatser är inget som framgår i media.) 

Jobbkrisen är på allas läppar. Men det finns två konkurrerande berättelser om vad man ska göra åt den.

Den socialdemokratiska berättelsen är att politik är lösningen. Vi vill investera Sverige och Europa ur krisen. Vi vill investera i infrastruktur, utbildning, forskning och klimatsmart teknik. Så tror vi att vi får hjulen att snurra igen, får igång tillväxt och framtidstro och på det sättet lyfter Sverige och Europa ur det nuvarande fria fall vi verkar vara inne i. Vi bygger detta delvis på hur vi tog oss ur krisen i mitten av 90-talet. När problemen var jobben. jobben, jobben. Då var vår lösning utbildning, utbildning, utbildning. Och det fungerade.

Den moderata berättelsen är att marknaden är lösningen. De ser en stram ekonomisk politik och att hålla igen som en lösning. De bygger i sin tur detta delvis på sina erfarenheter av hur den förra krisen uppstod och hur regeringen Bildt tappade kontrollen över budgeten och lyckades förvandla en internationell lågkonjunktur till en inhemsk depression. Anders Borg var väl dessutom politiskt sakkunnig på statsrådsberedningen vid förra krisen och jag tror att regeringen Bildts misslyckade budgetpolitik spökar ganska friskt i hans analyser av vad som bör göras. Eller kanske främst vad som inte får hända.

I valet mellan passivitet och aktiva investeringar ur krisen har Reinfeldt och Borg än så länge lyckats sälja passivitet som det trovärdiga. Jag tror dock att detta kan svänga snabbt. I grunden har nämligen inte den moderata berättelsen stöd ens bland övriga borgerliga partier. Än mindre hos konjunkturinstitutet och forskare. Och det vi ser internationellt idag är en stark uppmaning till aktivitet, inte till motsatsen. I takt med en ökad arbetslöshet, i takt med att fler märker att vänner, familj och kanske de själva förlorar jobbet tror jag kraven på aktivitet blir starkare och starkare.

Detta betyder inte att vi kan luta oss tillbaka i tron att den ökade arbetslösheten automatiskt kommer att få upp väljarnas ögon för vår förträffliga politik. Vi måste bli tydligare med vad vårt alternativ är; att vi aktivt måste lindra jobbkrisen och den kommande välfärdskrisen, att vi måste använda tiden till att investera i utbildning och vidareutbildning. För de enskilda människornas skull, men också för allas skull.

Ett samhälle där jobbkrisen får fullt genomslag blir ett samhälle där fler människor, fler barn hamnar utanför och där vi är färre som bidrar till vår gemensamma välfärd. Om krisen tillåts bli mycket djup blir det mycket svårt att komma tillbaka. För enskilda människor, men också för vår gemensamma välfärd. Färre i arbete betyder ju mindre skatteintäkter, och mindre skatteintäkter innebär en mindre omfattande välfärd. Mindre omfattande välfärd, svårare att finansiera relevant utbildning till dem som behöver komma i arbete osv.

Som Peter påpekar är läget ohyggligt allvarligt. Jan konstaterar att nu är det match. Även Reza ser läget som allvarligt även om han gör en annan analys. Flera andra kommenterar detta.  

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om